Det finns väl inte så mycket att säga annat än att det fanns alldeles för många viner att välja bland. Det är bara att sikta in sig på guldkornen och hoppas att det inte står en kostymprydd herre före i kön – då får du vänta länge på att få någon uppmärksamhet. Vi är väl för helvete där för att smaka?! Självklart finns det undantag mot det så smått ignoranta förhållningssättet.

Hos Vinovativa blev jag hängandes med Xavier som blandar vin under samma namn. Xavier’s Chateauneuf-du-Pape finns att köpa på SB och är en riktigt trevlig upplevelse, 08:orna är på väg in så passa på att köpa för en minivertikalprovning. Xavier hade med sig hela sin portfölj av viner inklusive hans prestigevin Anonyme som bollar in på 450 kr. En trevlig prick med goda trevliga viner. Nice Vinovativa.

Hos Winzer Sommerach/Karins Vinimport provade vi vinproducentents Riesling och Silvaner från Frankenområdet i Tyskland. Jag fann den lite dyrare Silvanern bäst av de torra vita. Fin tropisk doft och liche. Bäst var helt klart gårdens Eiswein… helt otrolig. Sweet mamas pie! Endast 585 kr för en kvarter. Som hittat

Vinoliv hade en skön Brunello. Producenten spelar musik för rankorna. Även Riktigt sköna Chianti Classico Riservas (Capanelle) och Supertuscans.

Mja. Det finns mer att skriva – alla Barolos och Barbarescos… men jag köper vinerna och smakar ordentligt istället.

Häromsistens var det ju en “liten” ostbuffé på Sundby Gård i södra Stockholm. För de inblandade; en heldag med föreläsning, provning av ostnyheter och senare på kvällskvisten byggandet av en ostbuffé för allmänheten. De inblandade var personal och ägare för ostbutiker, ostdiskar, importörer som La Ferme Landaise samt förstås Herve Mons och Michael Mathier från Maison MonS – mognadslagrare från La France.  “Några” bilder blev det och himla gott var det.. synd bara att det inte var något vin inblandat.

Det är inte bara ost som gäller, jag tycker även att vin är kul och mäkta intressant. Det hör ju lite ihop. Vin & ost. Ost & vin och mat såklart. Jag vill veta mer. Vad som passar tillsammans, vad som typiskt för regioner/druvor och så vidare. Och det finns några vinbloggare som är väldigt duktiga, inte bara på vin, som givit mig inspiration och idéer. Och de bloggar allt som oftast om italienska viner och alsacerieslingar. Det gillar jag, jag har inte riktigt kommit någon annanstans ännu.

Finare Vinare
Le Francophile
Nettare E Gioia
Billigt Vin
MSVIN

..tack för inspirationen.

Mat är gott. Det går inte att lära sig allt, även om vissa av våra kändiskockar beter sig som fullärda. Matlagningen är som allra trevligast om man är flera i det lilla köket. Och har man inte någon kompis i köket kan man ju alltid kika på favvobloggarna om mat och ost, det brukar jag göra:

Aglio e Olio -Fantastiska bilder och minst sagt spännande recept. Gillar du Italien är det ett måste!
Murrays Cheese Blog – Kunniga ostmänniskor i berömd ostbutik i New York.
Chili con Karin – Väldigt produktiv, duktig och snäll matbloggare.
Kinnas blogg – Hon har det i blodet. Har även gett ut en egen matbok.
Tre tjejer i köket – Goda, ofta annorlunda recept.. ibland med ost , wohoo!
Annikas smaskens – Min bloggranne söder om söder. Fullkomligt spottar ut välskrivna recept med finfina foton!
FX Cuisine – Helt otroligt duktig. Hur stora foton som helst. Hur bra som helst.

..tack, tack.

Ps. Kika på min länklista, det är vad jag brukar kika på.

Igår var det fääst. Årets Hemmakock skulle koras och det var inbjuden + 1. Jag var plus 1. Har inte kikat så värst noga på Tasteline, som höll i tävlingen, så jag hade ingen aning om festligheterna. Ja, ändå tills jag blev bjuden då. Grattis Anne, Lena och Dagmar till att bli Årets Hemmakockar! Annes food, I Lilla Mysans kök och A cat in the kitchen.

Jag gissar att det var vi och 250 personer där. Och vi åt och tittade på tävlingen och åt och pratade och åt och tittade på tävlingen. Eric Haag och Lisa Förare Winblad var ciceroner i landet av framdelskött. Ja, det var alltså årets tema. Framdelskött, vad är det? Jo, det kan vara bog, högrev, bringa och så vidare. Koka-länge-kött även kallat. Och det vi blev serverade var självklart inspirerat av temat ifråga.

Vi fick... tror jag..

Förätt:
Kantarell- och jordärtskockssoppa med överbakad pastej och rårörda lingon. Till det fick vi ett glas vitt (Bellingham Chenin Blanc 2007).

Varmrätt:
Rosmarin- och timjanspäckad högrev med rostad potatis/rotsaker och en rödvinsreduktion. Vinet var systembolagets billigaste Chianti Classico. Piccini. Helt okej ändå till maten. Såssnipan var helt värdeh!

Dessert:
Chokladmousse och bär och krokantstav. Och Kaffe.

Allt som allt en trevlig tillställning. Trevliga bordsgrannar, Charlotte-frilansjournalist och Rikard (fjällsemester eller Mallis blire snart har de bestämt!) på ena sidan. Amir och Miriam(?) på andra sidan. Annars många matbloggare där. Gick till och med fram och hälsade på Lisa som så snällt pråpåat min kära blogg. Many thank you’s!

Ostbloggen »

Historien tar sin början i ett pånyttfött Sverige på väg mot att bli en av världens mest framstående industriländer. Året är 1947 och Åkerlund & Rausing, förpackningsspecialisten, helt sonika uppfinner en maskin som kan, hör och häpna, förpacka ost i tuber. Raketosten var född. Osten sköts upp ur röret och skivor av osten gjordes med vidhängande snöre.

Men hur smakade raketosten?

Efter viss efterforskning kan vi nu presentera några smak- och minnesbilder från de som var med på den tiden.

Hos oss klämde man gärna lite extra för att få en tjock, tjock skiva att äta. Man fick egentligen inte trycka ut för mycket men vi gjorde alltid misstag. Skivorna blev gärna halvcentimeterstjocka. Mm vad god den osten var.
Jag håller med någon som skrev att den smakar ungefär samma som de trekantiga ostarna med kon på. Raketosten var dock lite hårdare i konsistensen. /Lotta

En teori som ständigt återkommer är varför raketosten slutade att tillverkas var: Är det verkligen hygieniskt med en bomullstråd som används gång på gång?

Mild, men ändå god. Man kunde göra mönster på skivorna beroende på hur man drog i tråden. Skulle gärna ha den tillbaks (fast idag skulle jag nog cayennepeppra på den, så det blir lite smak..) Ohygeniskt med tråd? Vi överlevde ju..-Det var ju betydligt mer ohygieniskt isåfall att vi sög på istappar vi hittat både här och där.. /Pia

Det var egentligen ingen riktig mjukost ens utan en smältost, som inte smakade särskilt mycket – det enda roliga med den var just förpackningen, utmaningen var att skära riktigt tunna och ändå hela skivor med det där snöret. Min bror och jag roade oss dessutom med att göra “konstnärliga utsmyckningar”, som att dra tråden upp och ner medan vi drog den runt, så det blev liksom vågmönster av det. Vi var väl lättroade kanske… /Lena

Säpo dementerar

På Säpo dementeras det fortfarande att någon rysk spion helt sonika stal det topphemliga receptet, därav det abrupta produktionsstoppet 1977.

K-E-J som vill vara anonym säger:

Jag som är född 1942, minns Raketosten väl, men fanns den så sent som på 1970-talet? Lär enligt somliga kommit i handeln först efter Sputnik 1967. Men nog åt vi osten tidigare än så, klart före 1965. Egentligen vill jag placera den till sena delen av 50-talet. Kan den ha funnits i omgångar och försvunnit?

På plats i forna Sovjet

Vi på redaktionen har febrilt försökt kontakta den ryska ambassaden för en kommentar om det föreligger någon, någon som helst sanning i anklagelserna om att Sovjet skulle har varit delaktig i försvinnandet av en av Sveriges största kulturskatter.

Vad var det med Raketosten som var så värdefullt? Efter lite påtryckningar och med ett uttalande från en av de ryska rakettekniker som arbetade med Sputnikprojektet antyds det något om att det var den molekylära sammansättningen i osten som var ytterst värdefull, inte osten i sig.

Åter till Sverige och boken: Den hemlige kocken. Tillsatsen i Raketosten, E-322 anses tillsammans med gamla nedsmälta ostkanter av Grevé, Herrgård och Stureost bilda ett högexplosivt ämne som vid förbränning kan lyfta raketer.

Efterforskningar visar att varumärket Raketost köptes upp av Sovjet och all producerad ost fraktades till Sovjet med adressat okänd. Vittnesmål antyder staden Severomorsk för vidare transport till Bajkonur, den ryska rymdanläggningen.

Efter påtryckningar från svenska SÄPO och ryska GRU måste vi härmed lägga ned undersökningen.

Källor: http://www.bulldozer.nu/intryck/raketost.html

http://www.torgny-palm.se/nostalg2.htm

http://www.wanngaardways.com/raketost/

Lite väl mycket italienskt nu. Men vara bara tvungen att själv försöka göra en tiramisu med inspiration från restaurangen Linguini. Det ska bli intressant och se om den blir lika god! I så fall handlar det nog mest om nybörjartur.

Tiramisu

Ricetta per quattro genti

4st ägg (dela upp i vitor och gulor)
2 krm strösocker
250 gr mascarpone
Savoiardikex (halvt paket, 12 st kex)
4 msk florsocker
1 dl espressokaffe
0.5 dl marsalavin
kakao till garnering

Koka kaffet, gärna espressokaffe men det kanske går lika bra med vanligt starkt. Häll kaffet i en djup tallrik tillsammans med marsalavinet. Medans kaffet svalnar: Vispa vitor och strösockret så att du får en fast smet. Du ska kunna vända upp och ner på bunken utan att innehållet hamnar på finparketten, då är det nog vispat. Vispa även gulor och florsockret fluffigt. Ähh, vipsa det ett tag bara för jag fick det inte så himla fluffy fast jag vispade i minst 5 minuter.

Nu har du en skål med vispade gulor och en skål med vispad äggvita. Vänd ner mascarponen i skålen med äggulorna. Vänd sedan ned äggvitan i samma skål. Försiktigt.

Ta fram serveringskålar eller en gratängform.

Doppa ena sidan på kexet (1.2 sekundersdopp) lägg sedan i formen. Har du tänkt göra Tiramisun i serveringsskålar spelar det ingen roll hur du lägger i kexen, rada annars upp dem i två lager . Jag bröt mina mitt itu för att de skulle få plats. Varva med ägg- och mascarponesmeten. Fortsätt så tills kexen och smeten är slut. För en lite mindre mastig Tiramisu använder du bara färre kex. De sväller ganska bra.

Låt stå i kylskåp i 6-8 timmar. Ja, jag vet, jobbig väntan men det kostar att ligga på topp. Sist men inte minst, pudra över lite kakao. Och det blev ju jäkla gott minsann.. tjoohoo!

Att dricka till. En italienskt sött dessertvin av typen recioto passar perfekt till.

Delitia Recioto della Valpolicella Classico (nr 5329)