Papardelle med gremolata, parmaskinka, rostade pistagenötter och flagad parmesan. En för denna sommar vanligt förekommande maträtt. Kanske inte med parmaskinka varje gång. Inte pistagenötter heller för den delen. Bred pasta, gremolata och parmesan är grunden. Tricket är att slå på en skvätt grädde och något billigt vitt vin i kastrullen när pastan börjar bli klar (häll av vattnet först). Det går snabbt och det är gott.

Ett härligt pastavin som gifter sig fint med gremolatan är de norditalienska Barberorna – Barbera d’Alba och Barbera d’Asti. Härligt kryddiga med mörka bär och som ofta låter maten spela den stora fiolen. Det gillas.

Gremolata
2 handfull persilja/bladpersilja
Citronskal av en citron
2 st vitlöksklyftor
Några matskedar bra olivolja

Finhacka persilja, finhacka vitlök, riv av citronskalet. Blanda med lite salt och slå på olivolja så att blandningen blöder lite av olja.

Pistagenötterna
Fördela så mycket nötter du vill ha i en torr stekpanna. Rosta ett tag. Stöt i en mortel. Slå på lite olja och strö på salt.

Allt annat
Färska lasagneplattor skurna som bred tagliatelle (papardelle).
Parmaskinka
En skvätt vitt vin
Lagom mycket grädde för att ‘kräma’ till rätten.

Koka pastan tills den är 2 min från klar . Slå av vattnet. Häll i grädde, en del av gremolatan och det vita vinet. Rör runt. Låt grädden och vinet koka in så att pastan får en krämig yta. Fördela på tallrikar, lägg på skinkan sedan nötter och gremolata. Hyvla parmesan och ringla lite olivolja.

FÖR NÅGON VECKA SEDAN var det brorsans födelsedag och för att fira detta faktum bar det iväg till Wreta Gestgifveri i Jönåker för en smärre middag. Jönåker ligger mittemellan Nyköping och Norrköping, ja precis, mitt i ingenstans . Wreta marknadsför sitt kök med ekologiska och närproducerade råvaror – som så många andra.

Såhär skriver de själva om sitt kök: I köket på Wreta Gestgifveri presenteras moderna närproducerade ekologiska råvaror på ett naturligt och säsongsbundet sätt. Vi berättar stolt om såväl långkok på lammsida från Khulsta som Bosse och Hans föder upp, som den smaktypiska ostronörten från Janne på Malmköpings gourmet grönt på Grinda. Matlagningen på Wreta bygger på nyfikenhet och glädje såväl som traditioner och det svenska och franska klassiska köket.

Det låter det!

Menyn ståtar med fina råvaror  – vad sägs om:

Kungsflundra stekt i dinkelmjöl, citrongelé, pepparrot och färskpotatis serverad med en krämig majrova och räkmousse.

Hängmörad nötstek från Ösvreta gård, rieslingvinägerbakade Ändebolstomater serverad med rostat örtsmör och saltbakad färskpotatis.

Spett med hjort från Valinge och spansk chorizo serverades med mangoldsallad, rödvinsås och saltbakad färskpotatis. (mitt val)

Wretas urval av ostar (mitt val, som om det fanns något annat val för mig…)

Tagetesbrülee med smak av kanel, vanilj och stjärnanis med en jordgubbssorbet, krispigt kryddflarn med mandelcremé och melon…
…och så fortsätter det.

Det är riktigt bra mat här på Wreta må jag säga. Som en appetizer fick vi en isad gazpacho i ett långt snapsglas. Till maten drack jag ett glas ungt Valpolicella på restaurangens tips. Till fisken serverades ett glas Chablis av bättre klass (kanongott!).

Och det blev ju lite ost till dessert, till dessa gick det att köpa till kökets rekommendation av vin. Några centiliter Banyul(sött rött från södra Frankrike oftast gjort på 100% grencahe) och en halvsöt Sancerre(!). Jättegott, tror nog att Banyulen var en aning lagrad.  Ostarna på den avlånga tallriken var en spansk ost från Mallorca(?) (getost tror jag), Oppunda och Sörmlands Ädel från Jürss mejeri.

All and all. Bra jobbat Wreta. Kommer hit och äter igen. Då hoppas jag på bättre väder!

Ja, det är inte lätt att sammanfatta kvällen utan att utbrista i både ett eller flera “holy-schmolys!”. En portugisisk afton med Niklas J. Vin, mat och lite, lite ost. Några stödord från kvällen: 10 pers, 15 flaskor minst, Alvarinho, Migas, Moscatel, Colares, Douro, unkna sockor, 1987, 1970, 1960, 1948 och 1871(!).

Periquita och Vila Santa är stora kända namn på rödvinshimmeln, de är från Portugal och de har funnits på SB ett bra tag, särskilt Periquita som jag druckit några gånger i min ungdom (höhö). Vila Santa har jag nog druckit säkert fyra flaskor av(till mat) under kanske, hmm, två år eller så. Alltid levererat och nästan alltid fått epitetet; mest prisvärda vinet under hundra pistoler. Men sen då, förutom portvin och annat sött? Det är inte mycket jag känner till om Portugals viner. Kanske är det dags att ta en närmare titt på Spaniens lilla granne? Och vad gäller vin är det nog inte läge att kalla Portugal för Spaniens lilla bastard. Inte efter en kväll som denna och absolut inte i Niklas närhet   Vinbilderna har jag helt sonika lånat från Finare Vinare.

Första flighten; på druvan Alvarinho/Albariño (vitt)

Palacio de Brejoeira 2004
Doftar gröna äpplen eller kan det vara päron, citrus, en förnimmelse av en svag ton av nötter, hasselnöt kanske. Smaken är stram med melon/päron/äpplen/citrus. Kommentarer runt bordet: mineralisk, ursprungstypisk.

Soalheiro Premeiras Vinha 2007
Det doftar stort och blommigt och även övriga anteckningar pekar på en klassisk Sauvignon Blanc. Det smakar citrus och har en riktigt trevlig avslutning. Kommentarer runt bordet: krusbär, nässlor och gräs. Sauvignon Blanc från Loire?

Dorado Vinha Verde 2005
En lite mindre men inte alls sämre doft än i de tidigare två, tvärtom. Här jag jag skrivit lite smörnötig(honey-on-oak?) kiwi med och melon. Smaken är balanserad och håller länge i munnen. Ett riktigt trevligt vin och bäst av de tre.

Andra flighten: historiska röda viner

Quinta do Carmo Vinho Tinto 1960
Nu pratar vi ålder. Tegelfärgat. Fin bukett utav örter sprejad med rosenparfym, blyerts och en helt ny plastpåse med svamp. Det smakar mm.. gott, fin i munnen, syra, trevligt avslut sprejar gomseglet. Länge. Kommentarer runt bordet: Grusdamm, körsbär, Piemonte?, Nebbiolo?

Caves Aliança Bairrada Garrafeira Particular 1948
Ojoj. Pirates of the Caribbean. Direkt i glaset hittas tjära, portvin, Kapten Kroks armhåla, övermogen frukt, vattensamling med alger. Drickbart? Vetitusan! Men efter ett tag släpper den unkna doften och släpper fram mindre osmakliga mognadstoner. Svamp, dadlar, russin ost hörs nerifrån bordsändan. Smaken finns där, förvånansvärt fruktigt med längd. Kommentarer runt bordet: Den är död!, Odrickbar, Den lever! Den går att dricka!

Antonio Bernardino Paulo da Silva Colares Chitas Reserva Velho 1970
Alger, sten, grus. Övriga runt bordet utbrister “gravöppning” och stenkällare. Det smakar strävt, tanninerna har överlevt graven men nja, inte bästa glaset denna flight.

Tredje flighten: rött från Douro. Nutid.

En portugisisk rätt Bisaro med Migas. Fantastiskt gott.

Quinto do Vallado 2005
Ungt vin, blåröd ton lite kryddig doft. Runt bordet hittas persika, björnbär, björnklister…  Lite eldig och fyllig smak med kort intensiv eftersmak. Spretar lite åt kanterna. (280.-)

Quinta do Vale Dona Maria CV
Mintkola, eukalyptus är tydligen ett igenkännande drag åt unga douroianer. Aloe vera, björnbär och lite parfym hittas. Smaken är riktigt sträv har jag antecknat och kan nog ligga raklång i bra många år. Mångas favorit. (499.-)

Pintas Red 2005
En mindre kryddig doft med inslag av vanilj. Smaken är fruktpackad och jag kan tycka att det är lite Ribera över det hela, fast lite mer fruktbombarderat. Fin medellång eftersmak. Bittermandel, hallon och skogsbär hittas runt bordet. (439.-)

Quinta do Crasto Vinha Maria 2005
Wups! Här hände nåt.. Formligen skriker ek, vaniljkola. Från bordsändan hörs -Coca Cola!, mintchoko. Koncentrerat kvalitetsvin som fått 95 p främst från amerikanska vinrecensenter. Stilen går inte hem runt bordet. Kanske en mer sansad fatlagring är att eftersträva. Absolut, men jag gillar det ändå på något vis. Rätt mat och jag är såld. (675.-)

Fjärde flighten: fortifierade viner

Fortifierat vin: Ett så kallat uppspritat vin. Jäsningen av druvorna avstannas med hjälp av druvsprit från Muscatdruvan som gör att jästsvampen dör. Kanske någon kan förklara bättre?

Alambre Moscatel de Setubal 20 años
Guldig bärnsten med toner av knäck och torkade frukter. Runt bordet hittas nougat och en exotisk torkad planta som kan rökas. Söt lite sirlig smak med lite nötter och torkade aprikoser.

J. A. Fernandez Moscatel de Setubal buteljerad 1935
Oj, inte någon typisk Moscateldoft här inte. Frisk double action-känsla som mynnar ut i en pestoburk av det färskare slaget. Riktigt härligt! Dagen innan hade jag faktiskt doppat näsan i just en sådan pestoburk så associationen var klockren. Det finns såklart torkad frukt med nötter här också. Stor fyllig smak. Lite kort syra tycker vissa runt bordet. Flaskan har en härlig historia. Läs mer på Niklas blogg!

Bastardinho de Azeitão Moscatel de Setubal 30 Años
En aning större färgmättnad. Fin doft, precis som övriga.  Fikon i cognac, örtigt, knäckigt, dammigt hör jag runt bordet. Smaken är frisk med bra längd. Jag börjar så smått bli helsåld på denna typ av söta viner. Tidigare var det Tokaj, Vin Santo (med ålder) och enstaka Sauternes-viner som gällde.

1871 Quinta de Lourerio Vinho Velho do Douro Garrafeira Particular
138 år. Känn hur siffrorna rullar runt i munnen. Ett 138 år gammalt vin som fortfarande är helt vitalt. Tjära, tuggtobak, nötter, übertorkad frukt. Kaffelikör och trävirke runt bordet. Fantastiskt att få chansen att prova detta vin. Vinet är en Tawny och har aldrig passerat tullarna i Vila Nova de Gaia.

Trevliga överraskningar

Håkan pillar fram en karaff. Nu är jag ute och cyklar, hittar inget att ta ner och beskriva annat än järnvägsslipers. De andra hittar blyerts, rök och tjära, stalligt och nyslaget gräs. Visst, när de säger det. God, mycket drag med lång eftersmak. Facit: 1996 Clos de la Dioterie Chinon (Charles Joguet).

Mats L bjuder på en flaska vars doft jag känt tidigare under kvällen. Kan det vara the return of the mummie säger Frankofilen? Det doftar fint av piratskepp med en stor dos grusdamm, men det ligger även ett torkat läderskärp mitt på grusgången. Mycket trevlig med fin frukt, ung (jämfört med förra) Colares Chitas från 1987.

Vintresserad bjuder på någonting jag faktiskt kan tycka att jag känner igen. Är det för att jag känt på mig att det borde dyka upp en norditalienare. Kanske. Är det bara jag som känner rosorna under allt det där andra tänker jag. En dos blöt tobak med någon sorts röd frukt. Jag är en novis som sagt och har svårt att hitta alla bär, men rosor, jo, jag tror det. Kan vara en Barolo med några år på nacken. Facit: Barolo Batasiolo 1997.

Mitt bidrag till kvällen är ett par ostar jag letat efter i hela Sverige. Fick napp på en Serra de Estrela som är en av Portugals mest kända ostar. Men tyvärr ingen sådan ost. Inte i hela Sthlm. Inte i Uppsala. Näh, får nog importera själv! Tillslut hittar jag en Azeitao. Azeitao är även den en av Portugals mer kända ostar och är gjord av opastöriserad fårmjölk. Precis som med Serra de Estrela används en sorts tistel i tillverkningsprocessen. Vanligtvis används löpe (en blandning av enzymer) från kalvmagar för att osten ska koagulera. Men portugiserna använder alltså tistlar istället… ja, de är inte kloka de där portugiserna. Osten är väldigt god med en sirligt mjölkig smak av fårmjölk. Mer fyllig och animalisk än andra mjuka ostar jag smakat av fårmjölk. Jag hittar en antydan av bitterhet. Det är tisteln som “färgat” av sig har jag läst.

Bilden ovan föreställer den andra osten för kvällen Queijo de Cabra, en ost tillverkad av getmjölk. Stenhård yta med en viss doft av getmjölk. Cabra mognar i minst 45 dagar i 8-14º och i mycket hög fuktighet. Den silas sedan långsamt, det ska bevara den krämiga konsistensen. Okej, krämig? How about stenhård och med hälften av den vikt den borde ha(400 gr). Salt som in i bomben. Inte en sådär trevlig sälta utan nästan uppsaltad. Men jag antar att den legat på ett torrt lager och helt enkelt inte tålt det. Niklas gillade den i alla fall.

Ojoj.. tack för sällskapet. En riktigt bra kväll.

Läs mer om provningen:
här och här och här och här

Idag blev det vinter i Stockholm och det måste ju firas, eller hur. Kålpudding med rotmos och lingon. Nja. Vi tillbringade en lördag inne stan. Information: Inte ett spår av någon hemsk finanskris, det är full julrusning!

I hötorgshallen köpte vi två fina lamminnerfilér. Det var egentligen meningen att vi skulle äta falikörv med makaroner, men det går ju inte när så fint kött ligger och tigger om att få komma hem till mig och tillagas med lite love and devotion. Med tanke på att en seg ryggbiff kostar över 300 kr/kg på mitt lilla lokala Konsum är nog 290 kr/kg för lammfilen rena extrapriset med tanke på smak och hur mört det är. Slaktaren var snäll och drog köttet en vända i deras marinade spéciale… tack, då slapp jag det.

Rödvinssåsen hade jag klar sedan förra storkoket. Det är ju faktiskt himla smidigt att koka ihop lite mer sås än bara till det aktuella mattillfället. Att jag inte gör det oftare?! Och det finns så många variationsmöjligheter med en rödvinsås. Kasta i lite grädde och grönpeppar och vips, vad vi då? Jo, en grönpepparsås. Eller varför inte grädde och lite ädelost typ St Agur eller en bit Stilton. Som sagt; oändliga möjligheter.

Tillbehören blev inte särskilt många. Ungsrostad potatis badad i rapsolja från Österlen, mynta och färska haricots verts

Till maten avnjöt vi en “svensktillverkad” chianti classico. Terreno Chianti Classico 2006 är en minst sagt svensk angelägenhet, fattorian ägs ju av en svensk familj! Eftersom jag inte är så himla bevandrad i vinprovningens alla delar, eller ens en del, överlåter jag det åt MSVIN som provade vinet här. Men jag vill i alla fall tillägga: Jag tycker inte att det doftar så väldigt mycket om vinet. Men det som hittas är gott. Körsbär hittar jag och lite järn och fat. Det smakar ganska friskt, ung syra, jag hittar lite fat. Gott efter en timmes karaffering.

Såhär gör jag en batch rödvinsås som förhoppningsvis räcker över ett par middagar:
Ett inte allt för billigt rödvin (0.75l)
5 dl vatten
Lök (vanlig, röd eller schalotten) hackad till 2dl.
2 morötter
2 vitlök
2 msk köttfond
1 näve timjan och rosmarin, bara att kasta ned med stjälkar ock kvistar & allt.
1-2 msk Crema di balsamico(för syra och sötma).
Smör
Maizenaredning

Fräs hackad lök och tärnad morot i smör tillsammans med örterna. När det mjuknat och löken fått färg tillsätt allt det andra och låt det reducera till hälften. Smaka av med med ytterligare crema di balsamico och salt. Tillsätt mer fond om såsen känns blaskig. Red med maizena och vatten. Klart!
Det går säkert bra att frysa in såsen utan att reda den. Bara att ta fram en portion och värma samt klicka i en bit smör för att glansa upp såsen.

Marinad till 4 filéer
Citron- och limefruktkött av 1 lime och en halv citron
1 pressad vitlök
Olivolja
Färsk timjan/mynta/persilja/peppar/salt

Igår var det fääst. Årets Hemmakock skulle koras och det var inbjuden + 1. Jag var plus 1. Har inte kikat så värst noga på Tasteline, som höll i tävlingen, så jag hade ingen aning om festligheterna. Ja, ändå tills jag blev bjuden då. Grattis Anne, Lena och Dagmar till att bli Årets Hemmakockar! Annes food, I Lilla Mysans kök och A cat in the kitchen.

Jag gissar att det var vi och 250 personer där. Och vi åt och tittade på tävlingen och åt och pratade och åt och tittade på tävlingen. Eric Haag och Lisa Förare Winblad var ciceroner i landet av framdelskött. Ja, det var alltså årets tema. Framdelskött, vad är det? Jo, det kan vara bog, högrev, bringa och så vidare. Koka-länge-kött även kallat. Och det vi blev serverade var självklart inspirerat av temat ifråga.

Vi fick... tror jag..

Förätt:
Kantarell- och jordärtskockssoppa med överbakad pastej och rårörda lingon. Till det fick vi ett glas vitt (Bellingham Chenin Blanc 2007).

Varmrätt:
Rosmarin- och timjanspäckad högrev med rostad potatis/rotsaker och en rödvinsreduktion. Vinet var systembolagets billigaste Chianti Classico. Piccini. Helt okej ändå till maten. Såssnipan var helt värdeh!

Dessert:
Chokladmousse och bär och krokantstav. Och Kaffe.

Allt som allt en trevlig tillställning. Trevliga bordsgrannar, Charlotte-frilansjournalist och Rikard (fjällsemester eller Mallis blire snart har de bestämt!) på ena sidan. Amir och Miriam(?) på andra sidan. Annars många matbloggare där. Gick till och med fram och hälsade på Lisa som så snällt pråpåat min kära blogg. Many thank you’s!

Ja då var det dags igen. Pasta, kära pasta. Det var ju pastafrossa för ett tag sedan och jag lyckades nästan ta ett kort som duger. Numera, såhär på höstkanten, är det svårt att få till några bra foton, det blir till att laga mat på dagen eller ta snygga blixtbilder (not).

Nu har jag gjort pasta så många gånger att går relativt snabbt att slänga ihop en deg och sedan köra den i pastamaskinen (kanske skulle bli en proffspastamakare?)..eh, näh, så värst jättekul är det ju inte.

Vad jag märkt när jag ska göra pasta som ska tillagas i ugn är att det är nästan ett måste att förkoka pastan någon minut. Det delikata problemet med förkokade plattor eller liknande är att de blir så väldigt mycket mer svårjobbade än “rå” pasta när de ska rullas till canneloni eller delizie. Ett tips är att göra de riktigt tunna eftersom de sväller i vattnet. Skillnaden på till exempel canneloni eller delizie som gjorts på “rå” respektive förkokade pasta är ganska stor. Den råa pastan får en nästan pajliknande textur och den förkokade behåller sin spänst och trevliga munkänsla. Så tipset är att förkoka om du ska göra kuddar, canneloni, delizie som ska gratineras i bechamel, tomatsås eller liknande.

Canneloni med emmenthaler- och salsicciafyllning med en touch av soltorkade tomater.

Ricetta per due genti

Basen till salsicciafyllningen kan hittas här
En bit emmenthalerost
4 st färska förkokade lasagneplattor
Röd pesto och några soltorkade tomater
Bechamel

Garnering
Mozzarella ko/buffel till garnering
Rucola till garnering
Olivolja
Salt & svartpeppar

Lägg lasagneplattorna på ett skärbräde. Fördela salsicciafyllningen(med röd pesto i), hackade soltorkade tomater, osthyvlad eller riven emmenthaler på plattorna. Rulla ihop pastan och lägg i en gratängform. Gör likadant med resten av plattorna. Häll över bechamelsåsen i formen och toppa med lite peppar och eventuellt lite grana padano eller parmesan. Kör i 220 grader i mitten i cirka 20 minuter. Flytta gärna upp i ugnen sista minuterna så att det blir en fin skorpa.

Servera med rucola eller valfri sallad toppad med mozzarella, olivolja och peppar. Sweeet mamas pie!

Sedan någon månad eller så har jag frekvent gjort egen pasta. Känner mig mäkta stolt över detta faktum. Skapelser såsom lasagneplattor, tagliatelle, delizie och canneloni och nu senast pastakuddar fyllda med ricotta och svamp fullkomligt och formligen väller över och ut på gatan till allas stora glädje. Att äta ute har fått en helt annan betydelse. 

Det är ju så himla lätt att göra egen pasta och degen är trevlig att arbeta med. Jag använder 3/4 durumvete och 1/4 vetemjöl special. En äggula till varje deciliter mjöl och 2-3 matskedar god olivolja till varje 5 deciliter mjöl. Eventuellt behövs lite ljummet vatten att späda med om det dammar om degen alltför mycket.

En pastamaskin är såklart att föredra med det går egentligen bra att kavla manuellt med brödkaveln också. Jag köpte min maskin på Claes Ohlsson för många år sedan. Tror den kostade en femhundring eller så. Då ingick spaghetti- och tagliatelletillsatsen + en rulle att göra pasta med raviolikanter…

Fyllningen

Ricotta-  en burk ICA-billig
Finhackad Karl-Johansvamp
Porcini paste (Hittade en burk i min lokala deliaffär, kan uteslutas men använd mer svamp istället)
Citronskal (cest), Salt & peppar

Det är bara att slänga ihop ingredienserna och blanda till en lagom kräm. Gör lasagneplattor eller köp färdiga. Skär plattorna i lämplig size och lägg på en klick svamp- och ricottakräm. Vik över hälften och tryck ihop kanterna och skär sedan med kniv eller “ravioli”-rulle. Koka i ett par minuter beroende på pasakuddarnas storlek. Om du vill gratinera dem; förkoka dem i nån minut. Kör sedan i ugnen med bechamelsås… eller varför inte en tryffelsås.

Lilla mamma tog gösen med nåt, jag kommer inte ihåg. Jag tog en kycklingrätt med majskyckling från Bjäre, vårprimörer och stekt gnocchi samt citrontimjanveloute. För de som undrar (jag undrade) vad en veloute är för något: Velouté -ljus grundsås, tillagad med ljus buljong som basvätska. I detta fall skummad och smaksatt med citron och timjan. Ska prova att göra egen när jag får tid.

Fint väder, fönsterbord och god mat och ett glas Sauvignon Blanc. Som en smäck helt enkelt. Inte lika proffsig serveringspersonal som maten var god.

Numera en fredagsklassiker. Färsk salsiccia med gnocchi och mozzarella. Mozzarella på buffelmjölk dagen till ära. Man måste ju bara älska italienarna för alla dessa fantastiska och underbara små ting…

Jag tycker att moz ger en lite lättare, fräschare känsla än att riva Parmesan eller Grana över i alla fall vad gäller denna rätt, men det är ju en smaksak.

Ricetta per due genti.

1 st färsk salsicciakorv
Egen eller färdig tomatsås(med basilika) 2 dl
1 st mozzarellabulle
En påse Gnocchi 500 gr

extra tillägg: Röd pesto och ett passande rött vin.

Ta köttet ur fjälstret och dela det lite granna så blir det lätt att dela i pannan. När du fräst färsen lite kan du hälla på lite rödvin(lite av det du tänkt dricka till maten) och låta det fräsa in i färsen. Häll på tomatsåsen(med lite röd pesto i) och rör om och låt stå och puttra ihop. Koka gnocchin. När de börjar komma upp till ytan är de klara. Häll av och spola med lite vatten. Vänd sedan i dem i köttsåsen och låt gå varmt. Lägg upp på tallrikar och dela mozzarellan och fördela sådär lite lagom snyggt. Ringla lite olivolja över. Klart! En god maträtt perfekt till fredagarna när det är lite skönt att slippa stå i köket. Uppskattningsvis tar det 15-20 minuter.. Si man!

Nej, inte alls gott, särskilt inte de fetsliskiga ofta danska salamikorvarna från Göl med flera. Men en äkta italienare är ofta fantastiskt god. De allra vanligaste och mest kända heter Felino, Sopressa, Milano och Napoli. Men inte är det dem det ska handla om.

Salamin för dagen är en sorts tryffelsalami som ofta säljs i välsorterade chark- och delibutiker. Jag vet faktiskt inte vad just denna variant heter (eller kostar). Lite skämmigt hrm.. men jag ska ta reda på det. Färgen är inte så mörkröd som andra varianter, det kan kanske bero på att den är lagrad kortare tid. Doften är pepprig med en distinkt tryffelarom. Jag har nog aldrig sett en så tryffelstinn salami någonsin. Det är självklart svart tryffel eftersom priset inte var 10 000 kr per kilo. Måste ta reda på priset på denna.

Det är en balanserad smak, självklart en omfamnande tryffelsmak inbakad i en ganska stor sälta och alldeles lagom pepprighet. Det räcker med ett par tunna skivor för att bli beroende. Fantastisk till öl men såklart passar den alldeles utmärkt till en italiensk nebbiolo (skulle jag tro).

Återkommer med pris och namn.

Uppdaterat: Pris cirka 65 kr/hg.. namnet är svårare.