Nehe, nu är det dags för lite getost. Första inlägget! Förstår inte varför jag dröjt över ett halvår att få ändan ur får- och komjölkstunnan, jag gillar ju getost. Men nu är det så dags, och igår besökte jag äntligen Androuets ostbutik vid Dramaten. Här hittas fantastiska getostar – och andra förstås. Sortimentet är franskt, letar du efter italienska eller spanska ostar får du bege dig elsewhere. Igår var jag på jakt efter ostar från Bourgogne, en rödvinsflaska från området ifråga pockar på uppmärksamhet hemma i skåpet. Självklart inhandlades en Epoisses (kittost) och en Beaufort (hårdost/pressad ost) och getosten Charolais då.

Charolais har fått sitt namn från staden Charolles. I Androuets lilla ostbok benämns osten som “Getostens Rolls Royce”. Den anses vara den mest smakrika och utsökta av alla getostar. Mm, det lovar gott

Osten tillverkas i ett begränsat antal och just denna ost har lagrats många veckor i ostbutikens ostkyl. Den har utvecklat ett fint blågrått mögel på undersidan. Charolais ska ätas väl lagrad, den är då torr och hård och den syrliga smaken kommer till sin rätt.

Vin till

Här fungerar en röd Bourgogne (Pinot Noir) fint, men ett vitt vin från Sancerre eller Pouilly-Fumé, alla på druvan Sauvignon Blanc, är nog det bästa valet.

Androuet Den franska ostbutiken
Nybrogatan 6
Öppettider:
Måndag – Fredag 10:30 – 18:00
Lördag 10:30 – 16:00

Till middagen igår avnjöts ett vin som Systembolaget sänkt priset på. Från 143 kr till 115 kr, vilket gör att det känns lite lättare att spontanhandla. Egentligen var jag inte ute efter dylik men den liksom bet sig kvar med sitt naggande pris. Jag har ingen erfarenhet av en italiensk Pinot Noir (Pinot Nero) så det kändes okej att ge efter för suktandet.

Direkt vid karaffering känns vinet knutet med jordig doft och lacknafta som enda referenspunkter. Efterhand tinar Riservan och släpper fram mörka bär, kryddiga toner med kanel och läder och tjära. Smaken är direkt tjurigt efter upphällningen och vinet känns nästan lite eldigt och efterlämnar en inte helt angenäm bitterhet i gommen. Jahaja.
Vinet får ytterligare en timme på sig medan jag förbereder maten. Jag passar på att tjuvsippa lite under tiden med lite halvfärdig risotto Milanese och grana padano på skeden. Skönt, nu känns vinet med sin kryddighet som ett hyggligt alternativ till maten. Saffranet möter upp fint och granan hjälper till att bära vinet ända ner utan bitterhet. Hoppas att kycklingen med ett inre av smält taleggio och salvia kan få vinet att sjunga önnu högre. Den mjälla kycklingen med sitt krämiga inre och det lite kryddiga riset får vinet att nynna fint. Inte direkt stämsång och inget hallelujah moment men ändå gott till maten.

Moscatel de Setubal är en vintyp som helt passerat förbi radarn. Det finns ju ett antal söta och halvsöta varianter att välja mellan, så det är kanske inte konstigt. Portugal är ursprungslandet och om någon läst tidigare inlägg så vet du att det blivit väääldigt mycket portugisiskt på sistone.

Pjuh, tillbaka i Italien igen efter trevliga irrfärder på den iberiska halvön. Idag är det den nordliga delen av stöveln som står till grund för måltiden. Självklart handlar det om ost och det är taleggio som får bevisa sina matlagningsegenskaper tillsammans med en Risotto Milanese. I risotton hamnar rikligt med Grana Padano-ost, även den från norra Italien. Till maten – i glaset – blir det en Pinot Nero Riserva från Sydtyrolen som hör och häpna; si, den är från norra Italien.

Inspirerad av Portugalprovningen häromsistens var det igår dags att återuppliva gamla minnen. På menyn en Caldo Verde med rikligt med chunky bitar av savoykål och finslajsad babyspenat garnerad med bitar av färsk chorizo från Hötorgshallen. I glaset; en av få vita portugisiska viner på SB gjorda på druvan Alvarinho. Muros Antigos Alvarinho är ett så kallat “grönt vin” eller Vinho Verde som det heter på portugisiska. Muros Antigos 2007 Vinho Verde Alvarinho finns på SB beställningssortiment via Vinovativa. Men det är alltså 06:an som står framför oss på bordet i all sin prakt.

Daddy-T på Ostbloggen har ett inlägg om ett verktyg  som med fördel kan användas för att dela en riktigt hård ost. Kom att tänka på den kära FXCuisine. Nu har han även börjat att videoblogga. Här ett litet klipp om hur tufft livet kan vara utan en ostgiljotin:

Hmmm… uff.. shit, hmm uff…

I april-maj 2008 tog vi Ryan Air till Pisa för vidare biltur till Grevé in Chianti i Toscana. Det tar tydligen ett år att få ändan ur vagnen och göra nåt av bilderna. Det här var en resa som jag drömt om många gånger. Tänk att bila runt i Italien och särskilt Tuscany (ni kommert väl ihåg vad The Maestro sa om Tuscany i ett avsnitt av Seinfeld).

Ibland funderar jag på hur saker och ting produceras. När jag tänker på osttillverkning – särskilt från Frankrike, Italien och Schweiz får jag nästan alltid überromantiska bilder under kalufsen. Med überromantik menar jag det hantverksmässiga som andas kvalitet, glädje och omtanke och gärna med hela släkten inblandad. Utav den anledningen är det faktiskt värt att lägga några extra kronor på ost, olivolja, vin och annat. Jag tycker den här artikeln från FX-Cuisine förmedlar den känslan. Här finns en till från FX-Cuisine.